Tjejnyår, alltså hösten
Jag, precis som så många andra, firar nu tjejnyår. Det ska definieras som när sommarn går till hösten, och en ny era av året börjar med lite nystarter och fräsch energi. Jag har alltid verkligen gillat hösten för sommaren, om än väldigt mysig, kan upplevas som så himla hetsig ibland. Ibland känns det som att ett visst krav ligger på en att prestera på somrarna: man ska resa, träffa folk och njuta av varje dag till FULLO! Det är ju absolut inget fel i det, tvärtom, men ibland kan det bli lite möe.
Därför älskar jag personligen hösten! Det blir alltid ett snack om detta med nära och kära, som med bleknande knogar håller kvar i sommarens sista värme. Kommer du inte sakna värmen? Allt mörker då? Jo, det är klart att det inte är just kylan och mörket man längtar efter, men allt det andra, ojojoj vad det är fantastiskt. För mig personligen, som kanske andra kan relatera till, blir hösten en tid för nedvarvning. Visst, skola och jobb börjar, men de kraven som ställs på dig tar slut efter jobb- och skoltimmar, till skillnad från sommaren när förväntingarna alltid ligger och bubblar. När du säger att du vill sitta inne en hel dag, i en go fotölj och med en bok, så lever du ut hösten rätt enligt massorna. Bakningen under hösten? PERFEKT! Tesäsongen? Otroligt god och lockande konstant. Men bäst av allt är det att idén om att vara social hela tiden som dör ut, och i det kan man hitta ett fantastistk lugn, med fokus på att komma ner i varv.
Nu är det ju väldigt värt att nämna att jag har ekonomisk trygghet och inga barn. Jag förstår att det ser helt annorlunda ut om du måste börja jobba och plugga samtidigt, eller har 7 barn som alla ska börja i skolan och på aktiviteter samtidigt. Men kanske är det skönt för föräldern som underhållt sina barn hela sommaren att kunna lunka in i sina rutiner igen? Jag antar att jag får ta reda på det när jag själv får ett barn!
Twillight och hoa hoa hoa
Till hösten ingår ju självklart Twilight. Första gången jag läste och såg Twilight var jag 12, och jag blev störtförälskad i Edward redan i första scenen han dök upp. Böckerna gjorde mig långt ifrån besviken, och att prata om det med mina vänner när vi spelade minecraft var fantastiskt kul.
Nu är jag 24 år och har fortfarande en djup kärlek för böckerna, men på ett annat sätt. Jag älskar dem för det kulturella intrycket de har haft och fortsätter att ha. Hur många tjejer kan inte citera något från filmerna, och många kommer fortfarande ihåg om de var team Jacob eller team Edward. Vad jag gillar mest med Twilight är inte hur böckerna är skrivna, karaktärerna eller ens Edward. Vad som fortfarande stannar med mig är att det känns som ett fint band till så många andra tjejer. Hur deras ögon lyser upp när man nämner serien, hur mycket vi kan skratta och vara förskräkta åt allt konstigt i den (jag tittar på dig Jacob) tillsammans. Det är en så otroligt låg ribba för att få nya vänner, och det är ett väldigt bra sätt att bryta flera av de barriärer som kan ta lite tid att ta sig förbi i en ny vänskap. Humor, smak och lättsamhet etableras otroligt fort, för det är en sak som nästan alla är överens om: Twilight är ganska shit, och det är det som gör den helt fantastisk. Det enda vi alla är överrens om är riktigt bra är soundtracket (Rosyln omg!).
Twilight påminner mig om varför jag är så lycklig att vara en tjej och tillhöra den kvinnliga gemnskapen.
